Pink frost

Hemma efter ett par tunga (bokstavligt talat!) dagar i Lund. När jag blir rik ska jag endast flytta medelst flyttfirma. Eller, jag ska nog inte flytta alls. Det är min dröm, att bo någonstans man inte behöver flytta ifrån (typ en professorsvilla i Lund eller så). Och jag behöver klippa mig. Det tar nog kissen hand om i helgen, och jag klipper honom. Men jag är så trött på liksom hela min fejja! Och hela min uppenbarelse. Det blir så när man bara jobbar och jobbar och vet att alla pengar man tjänar kommer att gå till att betala kreditkort och dessutom behöver räcka ända tills man får ett jobb nästa gång. Dessutom var dessa fyra dagar i Lund det närmaste semester jag kommer den här sommaren. SUCKS TO BE ME (som monstret så finkänsligt skulle ha uttryckt det ...)! Det man kan göra för att gaska upp sig är väl gratisnöjen som att titta på style.com och fortsätta att beundra Vlada Roslyakovas fina röda hår. Ja.


Från Elie Saabs couturevisning.

I morgon är det jobb igen. Snart dags att sova alltså.

Funderar på att inte ta med mig datorn till Lund i morgon. Mest för att jag hatar att bära, men kanske också för att det kan vara bra med litet avgiftning? Tja, snarare endast på grund av att jag inte orkar bära. Jag ska ju ändå bara packa och städa. Och jag har ett par cd-skivor att lyssna på i alla fall. Och teve. Och alla mina älskade dvd:er!!!

På väg till och från jobbet finns det sådana där sandiga små tallskogar. När solen skiner luktar de precis som det luktade vid Axamo när man var liten. Dit man tog bussen (nästan det enda stället (det och TBV)). När tallskogen luktar så där minns man doften och känslan av hårda små tallkottar och varm sand under sina fötter. Doftminnen är ju som bekant de intressantaste. Och mystiska. Ta doften av kafeterian i universitetssjukhuset i Linköping, där tönten föddes, till exempel. Kokt fisk och saftsoppa blandat med en doft av renskrubbad institution. Jag känner den lukten litet då och då, och jag minns alltid var och när (1985!) jag kände den först. Det var doften jag kände strax efter det ögonblick då mitt liv blev litet töntigare ... Men det är smällar man får ta. Det förde ju med sig ett trevligt doftminne i alla fall.


Tallkotte.

I morse hade jag ännu en Vapnet-låt i huvudet.

Vaknade i morse med en annan låt än tänkt i huvudet, men det var okej.

I dag skötte jag praktiskt taget vårdcentralen själv eftersom nästan alla andra var på begravning. Som tur var gick det bra, och jag fick inte några alltför svåra frågor. Dessutom vaknade jag med den här låten i huvudet. Då kan dagen liksom inte bli helt misslyckad.


Hip hip ...

Tiden går så fruktansvärt snabbt när man jobbar hela dagarna. Snart ska jag ta en dusch och sedan är mina enda planer att lägga mig ned och titta på det där programmet där Paris Hilton försöker hitta en ny BFF. Ska lyssna på litet musik med. Mitt mål är att vakna med den här i huvudet i morgon ... (Except I never met John Cale.)

Ledig, och litet svalare är det allt. Sitter och laddar lagligt ned saker som jag har missat att lyssna på. Man måste ju hänga med. Hanna Fahl skrev i sin Svd-krönika i fredags om JJ:s From Africa to Málaga. ("/.../ och som känns så extremt 2009 att det skulle kunna vara framtaget i ett hipsterlab.") Så jag hittade en ny sida att köpa downloads från. Klicktrack.com. Verkar funka finfint. Och de har litet mer än Cdon ... Laddade även ner Anna Järvinens senaste. Och Vapnets. Det som är bra med att jobba är ju att man gör av med absolut inga pengar under veckorna. Då kan man unna sig två nedladdade album på söndagsförmiddagen! Sedan kommer mormor hit och resten av dagen ska jag bara ta det sabla lugnt. Lyssna på musik och läsa sådant som får mig att glömma omvärldens idioti. Så negativt, men jag ska försöka hantera det.


Anna Järvinen är somrig och fin.

Så himla trött! Och fast det har åskat och regnat i tvåhundra år, är det fortfarande varmt varmt. Svårt-att-sova-varmt. Har tittat på touren hela eftermiddagen och bakat bullar till mormors födelsedagskalas i morgon. Innan dess läste jag litet mer i Sylvia Plaths dagböcker. Annars gör min nuvarande livsstil mig onödigt deppig! Jag går upp och läser Jönköpingsposten. Insändarsidan. Jag säger bara INSÄNDARSIDAN. Det finns så många idioter. Och insändarna är, om möjligt, sämre skrivna än resten av materialet i tidningen. (Jönköping kan kanske sägas vara analfissuren (bra journal-ord!) i den ändalykt som brukar kallas för Sverige.) Sedan kommer jag till jobbet. Står i luckan fram till lunch (och jag tar alltid sen lunch). Pensionärer. Jag säger bara PENSIONÄRER. En del dylika har som enda nöje att klaga och bråka och vara elaka. Såklart är det ju mest synd om dem, men jag blir så trött. Sedan lyssnar jag litet på radio efter lunch, medan jag sorterar papper i journaler. Sommar. Jag lyssnade på Joe Labero häromdagen. Vilken idiot. Och han spelade bara skitlåtar (fast det gör ju många). Sammanfattningsvis har jag efter de senaste två veckorna drabbats främst av två olika känslor (vilka båda har sitt ursprung i samma källa): hatet mot mänskligheten och lyckan över att faktiskt vara en av de bra människorna. Men det kan vara så jävla deppigt att mötas av idioti från alla håll. Tur att jag inte lyssnar på radio mellan tjugo över nio och tio i alla fall. Då hade jag kanske inte suttit här i dag.

Jag försöker frammana känslan av hur det kändes att vara ledig på somrarna, och minns förra sommaren, då jag endast jobbade i tre veckor. Då hade jag tid att läsa och så. Ett boktips från mig förra sommaren: Ich bin ein Bibliothekar av Christer Hermansson. Den är tunn tunn och du hinner nästan läsa den på en kafferast. Nu skulle jag helst vilja läsa klart Sylvia Plaths dagböcker. Och skriva klart min masteruppsats.

Jag vill ha semester. Nu vill man bara sitta ute i den ljumma sommarkvällen, men jag måste snart bädda ned mig och titta på Cold Case, för att inte vara för trött i morgon. Inte rättvist alls.

Sett två sjukt bra filmer i veckan. I lördags såg vi Låt den rätte komma in, som alltid var utlånad i Lund (= de har bättre smak).











Och i går såg vi Shane Meadows film Somers Town, med briljanta Thomas Turgoose. Så himla bra.









(Vi har sett dåliga filmer också. Tänker främst på norska Rovdyr, vars främsta förtjänst var att den presenterade oss för fantastiska Inger Lise Rypdal!) Annars jobbar jag mest. Men i morgon är det fredag!

Efter tre dagars ledigt har jag börjat jobba. Är så sjukt trött och benen är möra. Varje gång jag jobbar förstår jag hur mycket jag tycker om att plugga. Doktorandtjänst -- ja tack!

Ibland (ofta) när jag lyssnar på Trembling Blus Stars tänker jag att man bara borde lyssna på dem. De är liksom deppiga på det där förvirrad-tonåring-som bara lyssnar-på-Morrissey-sättet, men det är okej. Att riktigt vältra sig i sin egen olycka kanske är på väg mot en revival? Jag parafraserar Sylvia Plath: "/.../ Is an art, like everything else. I do it exceptionally well." (Jag tycker om hur jag kan få Lady Lazarus att beskriva precis vadsomhelst!)

Ååå!

Förresten fick jag en sådan lust att lyssna på Vapnet och Sibiria för ett par dagar sedan. Undrar om detta tyder på att det var på tok för länge sedan man trakasserade sångaren i nämnda band på Bongo? (Inte trakasserade såklart, men man pitchade väl The Sappers och var litet alkoholpåverkad ... Det var definitivt bättre än Robin-incidenten på Debaser, dock!)

Nu i sommar vill man annars mest ha vit vit hud och svart svarta ögon likt figurerna i Marie Laurencins finaste målningar.







Jepp.

Nu har jag haft min muntliga presentation och det gick bra. Jag trodde att jag skulle dra igenom allt på typ fem minuter, men jag täckte allt den stipulerade tiden. Det bäste var dock att Valéria frågade mig om jag tyckte att min text hade varit svår, och att till och med hon kunde ha svårt för att läsa Vallduví! Jag som tyckte att min text var enklare än de flesta andra ... Där ser man vad litet närläsning kan göra! För övrigt är SOL som ett fort nuförtiden (sommartid). När jag började i morse klockan nio var det omöjligt att komma in; alla dörrar var låsta. Valéria var tvungen att gå ned och hämta alla ...

Och kolla hattarna!













Å, så mycket blommor! Apropå blommor, så skulle jag kunna tillbringa hela sommaren i botaniska.

Sitter och skriver om information packaging. Vill hellre tänka på Eley Kishimotos vårkollektion 2009 och deras fina strumpor. Och skor.


Mina favvostrumpor!




Som små karameller!

Lyckades just (med hårtorkens hjälp) skapa en frilla som fick mig att se ut precis som Tommy Ekman anno tidigt 80-tal. Ingen bra look. Inte för mig i alla fall. Litet vax reparerade misstaget. Det gäller att vara försiktig i framtiden.


Tommy längst upp i bild.


Style var länge mitt favoritband! (Här har Tommy tämjt håret.)

Den sista bilden tror jag att jag hade på min anslagstavla eller något. Idolbild från Kalle Anka ... Ah, nostalgi i sin bästa form.