Det är något med våren som får mig att önska att allt kändes litet mer som
Christian Diors vår och sommar 2010. Först och främst tänker jag naturligtvis på de där ögonlocken i skira pasteller.

Och som kontrast har vi den svarta transparensen i kläderna.

Allt detta får mig att tänka på hur mycket jag saknar
John Galliano för Christian Dior. Det var fint så länge det varade antar jag. För att anknyta till mitt perpetuella blomstertema vill jag passa på att visa litet från en couture-kollektion från ungefär samma tid som bilderna ovan. Älskar de där rosorna. Det kan aldrig bli för många rosor. Det är precis vad jag alltid brukar säga.


