Pink frost

Den bästa låten att sjunga fel text i måste väl vara King of Rock 'n' Roll med Prefab Sprout. Jag lovar, det har alla gjort, medvetet eller omedvetet. Annars får deras Nightingales en att bli litet nostalgisk. Fredag- eller lördagkväll, hela familjen ligger på vardagsrumsgolvet och lyssnar på den och kanske 2HB eller så. Fint.



Barndomsminnen! Snyggt 80-tal ...

I dag lyssnar vi på Stephen Tin Tin Duffys But Is It Art? medan nagellacket (det ryska) torkar. Åttiotal på det bra sättet. (Hans The Lilac Time är ju annars ett av de bättre banden. Fakta.) London Girls (tio år yngre) är toppen den med. Fast då hette han visst bara Duffy?

Lyckades just (med hårtorkens hjälp) skapa en frilla som fick mig att se ut precis som Tommy Ekman anno tidigt 80-tal. Ingen bra look. Inte för mig i alla fall. Litet vax reparerade misstaget. Det gäller att vara försiktig i framtiden.


Tommy längst upp i bild.


Style var länge mitt favoritband! (Här har Tommy tämjt håret.)

Den sista bilden tror jag att jag hade på min anslagstavla eller något. Idolbild från Kalle Anka ... Ah, nostalgi i sin bästa form.

I dag satt vi i botaniska och läste. (Pelle låtsades läsa Proust. Ha!) Tack vare all rhododendron luktade hela stället som midsommar i Halmstad hos Karin och Greger någon gång i mitten av åttiotalet. Det är konstigt med doftminnen.


Botaniska, tidigare i våras. Långfredagen, tror jag.

Vi tycker ju om Marc Jacobs. Hans höst för Louis Vuitton ser fin ut, om man koncentrerar sig på sextiotalsstylingen och inte lika mycket på det åttiotal som också kunde skönjas (understatement) i hans egen Marc Jacobs-höst. Svart och nude? Ja tack.


Färgerna!

Varje gång jag lyssnar på Born on a Train, känner jag att jag måste skriva ett inlägg här. Nu lyssnar jag på Marcia Baïla, och det borde jag kanske skriva om i stället. Det framkallar liknande känslor som cyklisterna gör. Kanske för att det är så i grunden franskt (det väcker i alla fall sådana associationer hos mig). Och innan, när jag lyssnade på Ballad of the Band, då ville jag skriva om det. Musik gör mig så lätt knäsvag.


Les Rita Mitsouko


Felt-Lawrence

Och apropå Lawrence. Jag kan inte förstå att Lawrence ovan var samma person som tönten och jag såg på Indigo för drygt två år sedan. Det går liksom inte. Där såg han ut (nästan) som random alkis utanför systemet. Med keps. Men här. Nej. Jag vet inte. Här är han nästan helig. Lawrence, liksom. (Som när Andres Lokko skrev i Pop att han hade sett Lawrence på något ställe i London för ungefär hundra år sedan. Det kändes som att det var en mycket sällsynt händelse, och litet fantastisk.) Ändå blev jag inte besviken när jag väl såg honom på riktigt. För han är ju i grunden annorlunda nu. Hans musik är inte likadan. Och man behöver ju inte vara likadan jämt. Det behöver inte ens gamla åttiotalsdinosaurier vara. (Nuförtiden vet inga kids ändå vilka de är.)

Baby ...

Grönt te med ingefära och citron. Musik som behandlar (meningslöst) våld. Är det så hösten kommer att ta sig ut? Ja, jag tror minsann det. Och det känns bra. Vad som känns litet mindre bra, är att jag har en svår Mambaanalys att tampas med till nästa måndag. (Och alla redovisningar, men de är inte lika jobbiga ...)

Och apropå höst, här är några bilder från Friaredalen i mitten av 1980-talet:























Jag kallar bildsviten Bänken. Som synes var Pelle lika mesig då som nu, medan jag var en av dem som bara står och tittar på. Men det var ju Olle som var riktigt elak! (Obs! Jag tror inte att några barn blev direkt skadade i samband med bildserien ovan. Fast Pelle frågar förstås fortfarande ibland om sin mössa ... Undrar om Olle tog den med sig till Manchester?)

Det här är en dum stad. Bara för att alla som bor här är dumma i huvudet, får man vara utan sin beskärda del av skinhead-/80-tals-/Thatcher- hommagen (?) i morgon. Det är dumt.