Pink frost

I dag lyssnar vi på Stephen Tin Tin Duffys But Is It Art? medan nagellacket (det ryska) torkar. Åttiotal på det bra sättet. (Hans The Lilac Time är ju annars ett av de bättre banden. Fakta.) London Girls (tio år yngre) är toppen den med. Fast då hette han visst bara Duffy?

Hittade min gamla brända The Sundays-skiva i går (Reading, Writing and Arithmetic)! Finfint. Som en liten present från en själv för länge sedan.


Tja.

Jag måste köpa ett par fotvänliga skor. Mina Kawasaki har hål i sulorna, och när jag silvertejpade dem (silvertejp=räddaren i alla dina fashion emergencies), lossnade tejpen bara. Egentligen behöver jag skor som är ännu mer fotvänliga (vi snackar joggingskor eller vad det kallas) än Kawasaki. Om jag ska gå till och från Råslätt varje dag i sommar behöver jag skor, med tanke på att mina fötter numera mest liknar något man bankat ut med en sådan där köttbankare (vilket såklart inte är helt okej) och hallux valgus (tantfötter!). Nåväl. I natt drömde jag att jag köpte Dr. Martens och hittills när jag drömt om dylika har det alltid slutat med att jag köpt dem på riktigt. (Har hänt vid i alla fall tre tillfällen!) Hmm. I mitten av nittiotalet använde jag ju dem året om, varje dag tills de gick sönder ... Jag skulle vilja ha ett par i lack. Å, jag minns hur gärna jag ville ha ett par. De kostade sjuhundrafemtio kronor på den tiden. En förmögenhet, med andra ord. Och de gick inte direkt att få tag på i lilla Jönköping. Till slut köpte jag ett par på Sko-Uno på Gamla Brogatan i Stockholm. Lycka! Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Samma känsla (nästan) hade jag i natt när jag drömde om Dr. Martens igen ...



Det kan hända att Dr. Martens var min första riktiga fashion-crush någonsin. Om jag skulle vilja göra något för mitt barndomsjag skulle jag köpa ett par igen. Gud vet i alla fall att jag skulle behöva dem! Fast å andra sidan kanske riktiga gympaskor skulle vara än mer optimala. Inte lika snygga, dock. (När jag skriver det här får jag ont i mina hallux valgus. Det liksom vibrerar. Jag behöver fotvänliga skor. Eller så sparar jag ihop tillräckligt mycket pengar och åker till Baltikum och opererar mig ... )

Jarvis Cocker och hans barn recenserar singlar i The Guardian. Titta! Det skulle vara något för JP. Då kanske recensionerna skulle få litet substans.

Jag visste faktiskt inte (och jag vet ju nästan allt) att det var John Cooper Clarke som gjorde Heart Disease Called Love först. Han framkallar minnen från tidiga tonår. Kung Fu International och Beasley Street. Mmm.

After dinner. Mints. A new lover,
and the coffee's so bitter and black.
Your fingerprints ... they cover,
this knife sticking out of my back.
You overlooked ... the fine details.
You should've worn your gloves.
I've got a girl in jail, and a house for sale,
and a heart disease called love. 

Det finns få svenska band som är lika bra som Broder Daniel. Deras sista skiva, Cruel Town, är ju så sjukt bra. Har återupptäckt den. Inte för att det var så att jag någonsin glömde bort den, men ändå. Fruktansvärt bra.


Henrik Berggren!

Jag har tänkt att Broder Daniel är litet som Skins. Först var de plojiga och sjöng om Luke Skywalker, för att sedan bli mer svarta. Litet som livet självt?


Igen!

Jag kommer ihåg när I'll Be Gone-videon kom. Det var så fint. Då var jag i Skins-åldern själv. Länge sedan. Men stjärnor på kinderna går aldrig ur tiden. (Det gäller bara att reclaima dem från kidsen. Reclaim the stars. Ja!)

Jag fortsätter att läsa Bad Vibes. Luke Haines är omåttligt förtjust i Damon Albarn. Så här lyder fotnot 26.



Luke Haines.

Nu ska jag läsa Bad Vibes tills jag somnar.


Luke Haines med sin skrivmaskin.

Nu ska jag gå till sängs och gräva ned mig ännu djupare i Luke Haines vackra och litet mystiska värld. I morgon kan vi titta på våren igen.


Violer!


Ett hav av scilla!

Luke Haines går på Mercury Prize-tillställningen 1993. The Auteurs är nominerade.


Haines beskriver The Boo Radleys nya skiva.


(Jag fortsätter att läsa om Luke Haines i Bad Vibes. Britpop and My Part in Its Downfall. Det borde alla, med det allra minsta intresse i populärkultur, göra.)

Jag gjorde nyss ett sådant där dumt test på Facebook. Det handlade om vilken britpopstjärna man var. Det var förvånansvärt svårt att styra och jag trodde att jag skulle bli något dåligt, och så blev jag Brett Anderson, en av mina alla största idoler någonsin. Tänka sig. När jag var sexton ville jag gifta mig med honom, fast han var sjukt gammal (30 år!). Under britpoptiden var han het hetare hetast.


Suede.

De tio bästa i dag:

All Rise med The Delgados
Valentine med Richard Hawley (Sheffield!)
From Despair to Where? med The Manic Street Preachers (Hej nittiotalet!)
Mulder and Scully med Catatonia (Hej igen!)
She's Got A New Spell med Billy Bragg
No Children med The Mountain Goats
Yeah! Oh, Yeah! med The Magnetic Fields
1978 med Pale Sunday
(Jag kunde ha varit) vem som helst med Sibiria
Rent A Wreck med Suburban Kids With Biblical Names


Pedro Delgado!