Pink frost

När jag ser den här bilden på Lisa Milberg vill jag ha ett par glittriga hotpants. När jag ser den här bilden på Lisa Milberg vill jag ha långt hår och lugg.

Måste bara dela med mig av Andres Lokkos recension av Glasvegas A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss):

Lennart Persson är död. Så himla dumt. Det finns ju inte så himla många som skriver bra om musik.


Persson och Lokko 2002.

Förresten, såg vi inte honom på Vinylbaren typ första gången vi var där? Jag har för mig att vi gjorde det i alla fall.

Kanske hatar ni det ... Men jag känner mig själv väl och visste att det skulle hända. Det var så att säga oundvikligt. Det blir nog litet ljusare efter ett par tvättar. Kanske var det fel, men det struntar jag i. Allt jag för tillfället bryr mig om är att göra en veritabel succès på måndagens seminarium! Så, voici:



Det går i alla fall bättre ihop med mina ögonbryn, nest-ce pas?





Vad tycks? (Nej, ni behöver inte svara!) Jag kommer aldrig att bli helt nöjd med någon hårfärg ju! Men det är snarast en filosofisk fråga (och en psykologisk). Nu ska jag göra pizza och analysera fram litet resultat till min uppsats. Sedan ska jag dricka alkohol med tönten. Och läsa SvD.

Ja, Morrissey visar att farmaceutiska referenser funkar ännu år 2009. Redan på inledande spåret på nya skivan. Frågan är om det känns Verve, eller helt enkelt Morrissey. Det spelar ingen roll; jag tycker tycker om referenser av alla de slag. (Det är kanske litet därför jag läser Diskursanalys för tillfället.) Hur som helst. Jag städade redan i dag, efter föreläsningen. Lyssnandes till ovan nämnda skiva. Så i morgon kan jag ta det lugnt. Läsa SvD, och Andreas Nords avhandling förstås. Förresten tycker jag att gamla Morrissey har kommit tillbaka litet grand. Det är någonting med rösten, och kanske med kläderna och kroppsspråket. Det är litet spännande. Och han fyller femtio i maj.


The end of the family line?

En av mina absoluta favoritpersoner är ju Luke Haines. Så när jag läste hos Lokko i dag att han hade skrivit en bok (frågan är hur jag kunde ha missat det), då var det ju bara att gå in på Amazon och ta fram Visa-kortet. Ja. Jag är så förutsägbar.


Would the last one to leave turn out the light?

Varje gång jag lyssnar på Born on a Train, känner jag att jag måste skriva ett inlägg här. Nu lyssnar jag på Marcia Baïla, och det borde jag kanske skriva om i stället. Det framkallar liknande känslor som cyklisterna gör. Kanske för att det är så i grunden franskt (det väcker i alla fall sådana associationer hos mig). Och innan, när jag lyssnade på Ballad of the Band, då ville jag skriva om det. Musik gör mig så lätt knäsvag.


Les Rita Mitsouko


Felt-Lawrence

Och apropå Lawrence. Jag kan inte förstå att Lawrence ovan var samma person som tönten och jag såg på Indigo för drygt två år sedan. Det går liksom inte. Där såg han ut (nästan) som random alkis utanför systemet. Med keps. Men här. Nej. Jag vet inte. Här är han nästan helig. Lawrence, liksom. (Som när Andres Lokko skrev i Pop att han hade sett Lawrence på något ställe i London för ungefär hundra år sedan. Det kändes som att det var en mycket sällsynt händelse, och litet fantastisk.) Ändå blev jag inte besviken när jag väl såg honom på riktigt. För han är ju i grunden annorlunda nu. Hans musik är inte likadan. Och man behöver ju inte vara likadan jämt. Det behöver inte ens gamla åttiotalsdinosaurier vara. (Nuförtiden vet inga kids ändå vilka de är.)

Och här kan du läsa mer om det.

Man kan säga så här; Andres Lokko kanske är antitesen till Jönköpings-Posten. Läs när han skriver om Kent i dagens tidning!

Hi hi. JP ger PJ Harveys senaste skiva, White Chalk,  en tändsticka av fem. I SvD ger Andres Lokko densamma fyra tärningsprickar av sex. JP-recensenten känner inte igen den gamla PJ Harvey, tycker att hon sjunger pipigt och saknar gitarren. Lokko använder sig av beskrivningar som viktoriansk vit klänning, skolkörssopran, Frida Hyvönen-hackande pianoackord, som att ta del av en plågad prästfrus dagboksblad. Blott genom dessa beskrivningar förstår man ju att det här måste vara en fantastisk skiva. Men inte JP. JP vill ha våldsamma gitarrer. JP vill ha var sak på sin plats. Detta ter sig dock en smula paradoxalt, då PJ Harvey inte brukat kännetecknas av att stå stilla och trampa på samma ställe. Min PJ Harvey har rört sig från punk i leopard och svarta solglasögon till tjusigt New York-elegant via anorektiskt naturväsen i röd klänning som äter män som luft och undrar vem som tagit hennes dotter. Så. Avgör själv. Lyssna till titelspåret.

Andres Lokko i SvD, 4 augusti 2005