Pink frost

För någon vecka pratade kissen och jag om hur snygg Kirsten Dunst är. Det har jag såklart alltid tyckt, men ibland glömmer man bort dagens skönheter för att man är för fast i gårdagens! Och även om världen inte vimlar av nya Catherine Deneuve, Brigitte Bardot eller Anna Karina så finns det ju massor av snygga personer såklart. Men det är tämligen svårt att hitta svårt snygga skådespelare, för att inte tala om bra filmer. Jag menar Catherine, Brigitte och Anna var ju med i bra filmer, förutom att vara snygga! Det är det inte många av dagens (i alla fall inte de "kända") skådespelare som är. Men Kirsten Dunst brukar ju vara med i bra filmer. Och så är hon snygg.



Det avgjort bästa med Kirsten är att hon inte har fula Hollywood-tänder. Dylika är det värsta som finns. Kirsten har fina europeiska tänder! (Antagligen är det en sådan detalj som kallas för quirky på Hollywood-språk.) Och hon är snygg jämt. Hon är till exempel sjukt snygg utan smink:





Och i alla filmer. Särskilt Virgin Suicides såklart. Det är en finfin film. Och så får hon vara med i heta sammanhang. Till exempel får hon vara Miu Mius ansikte och Lula tycker om henne. Respekt.



Anledningen till att jag kom att tänka på Kirsten i dag var att jag gillar hennes page. Den kan jag tänka mig. Fast Kirsten passar bra i alla frisyrer! Det säger alla. Just nu passar jag i ingen frisyr, men det är ingen som tycker synd om mig för det. Bara för det ska jag tjura, ta en dusch och borsta mitt ansikte med min Dermalogica-borste. (Ett steg på vägen till att bli Kirsten-snygg?)

Ja, det var en ganska hyfsad film ändå. Och Gwyneth hade ju några Anna Karina-kvaliteter när hennes ögon mörknade och med luggen. Och det är ju sorgligt. Apropå sorgligt så slogs jag främst av en sak när jag läste brittiska Vogue i december. Luktärterna! De hade fotograferat en 'editorial' i ett fält fullt med luktärter. Så fint.



Luktärten är en av mina favoritblommor, men den innebär också hemskt mycket ångest. Jag ska förklara.



Under mina första år i grundskolan led jag av en fruktansvärd ångest kvällen innan skolan skulle börja efter sommaren. Jag grät mig till sömns varje gång. Och jag ville alltid att mamma skulle spela Ulf Dageby och Skymningskvartettens Minnen från jorden. Den var så fin, men såklart blev den snart fylld av ångest. Men jag ville ändå lyssna på den.



Sedan flyttade vi till ett ställe där mamma kunde odla luktärter. Jag lyssnade inte på Ulf Dageby så mycket längre. Men ångesten inför skolstarten fanns alltjämt kvar. Luktärterna blommade alltid när det var dags att börja skolan igen. Så även doften av luktärter kommer alltid att innebära ångest för mig. Särskilt när man känner den på morgonen, och den första kyliga höstluften fyller ens lungor.



Men jag älskar luktärter. Och jag blev så brydd av de här bilderna i Vogue. Var å var kan man finna ett helt fält fyllt av luktärter? Jag antog ju att det var i England. Och nu vet jag. (Det var inte så svårt att få reda på det. De tackade dem till och med i reportaget.) Kingseeds i Colchester. Dit ska jag åka någon gång, och dra in den bitterljuva doften av luktärter. (Eventuellt med Skymningskvartetten i öronen ...)



Å, varje gång jag tänker på luktärter är jag så lycklig över att vara vuxen! Jag behöver aldrig känna precis den ångesten igen. Ångest över semantikarbeten och allmän livsångest blir liksom aldrig sådär ... heltäckande allt annat utplånande. Aldrig som då.

Inför förra hösten gjorde jag det. Nu gör jag det igen. Men bara i bilder. Tolka får man göra själv.


Anna Karina


Buñuels Tristana


Hannah Murray


Catherine Deneuve



France Gall


Bakom Givenchy AW 2008


Hiroshima mon amour


Kirsty MacColl och The Pogues.


My Summer of Love


Róisín Murphy i Miu Miu


Topshop hösten 2008


Sylvie Vartan


Sockdreams


Sophie Ellis-Bextor


The Sugarcubes


Effy i Skins

Ja, jag säger inget mer. (Fast jag gillar min gamla lista med ...)

Jag var hos tandläkaren i går. Eller, det var en tandhygienist jag besökte. Mina tänder var mycket rena, vilket gladde mig å det grövsta.


Anna Karina är lika duktig som jag.

Jag är fortfarande inte frisk. Och helst skulla man ju vilja se ut som en blandning av Marianne Faithfull, Catherine Deneuve, Brigitte Bardot, Anna Karina och Luft-Hanna i Äppelkriget.

Intellektualitet, litteratur, Ulrike Meinhof, Bonjour Tristesse, ballet, vodka & tonic, ska, kroppsnära, Vivre sa vie, kortkort, Josef Frank, spets,

svart, Anna Karina, pumps, PG Tips, gymnastik, nästan naket, heltäckande strumpbyxor, Lambrini, Indochine, The Virgin Suicides, Catherine Deneuve, Kino, Kirsty MacColl, Francoise Dorléac, orangea läppar, Joy Division, svart eyeliner, Repulsion, Evelyn Waugh, flickböcker, Mahler, Strongbow, This Is England, rude boys, gotik.


OCH SPANDEXXX.

Okej, vad är hetast?
Ljust eller mörkt?
eller ???
Det är såklart snyggt både med Catherine Deneuve-svall och Anna Karina-lugg, men man måste ju välja och egentligen är frågan retorisk, med tanke på att jag redan köpt två förpackningar mörk hårfärg till ... Och luggfrågan är förstås en fråga av helt annan dignitet. Lugg är mer en livsstil än en frisyr. Jag är liksom lugg, men ibland kan man bli trött på den. Hmmm. Kanske kan man hänga på aporna till Jensens b-hus och dryfta frågan vidare. (Fast jag vet ju redan vad K tycker ...)
    I dag var det så varmt att Helsinki smälte. Tänk om hela sommaren kunde vara som i dag.

Det ser, av bilden att döma, ut som om jag är i färd att klippa mitt hår. (Eller rättning kolon, det ser ut som om Anna Karina på bilden använt eller kommer att använda en sax på ett, mer eller mindre, kreativt sätt.) Dock är den skadan redan gjord! Och jag vet inte om jag tycker om det än. Om ett par år så vet jag nog säkert. Jag är så långsint, när det gäller saker som dessa.
    I dag är min apa och klubbar. Det är inte jag. Jag är inte lika klubbig som han. Men nu när jag har nästan svart lugg, så borde han ju i alla fall inte skämmas för mig! Dessutom har jag, dagen till ära, klätt mig i randigt. Och randigt är, enligt min apa, fortfarande indie så att det räcker. Min apa är såklart inte min, ty man kan inte äga en apa; särskilt inte en apa som är så fritänkande. Nåväl, kanske är jag och klubbar med min apa nästa vecka vid den här tiden. Då kommer ju inte Love Actually att gå på teve. Vissa saker måste faktiskt gå före clubbing.
    Om apan i fråga, mot förmodan (han är fruktansvärt självupptagen och läser uteslutande sina egna posts), läser detta kan jag passa på att tala om att jag köpt ett tjog ägg, vilka ligger och väntar på honom i kylen när han vaknar framåt sjuttontiden i morgon.
    Nu ska jag till sängs med Ian McEwans Försoning.