Pink frost

Det begav sig på den tiden då jag och min sambo flyttade till England år 2000. Det begav sig på den tiden då jag och min sambo bodde i The Rotten Staff House tillsammans. Så hette det för att det var just vad det var. Tiden i The Rotten Staff House var en mycket bra tid på många sätt. Vi hade bulgarer både i korridoren och i badkaret. Fransmän fick oss att lyssna på ny musik, samtidigt som vi spelade svensk musik högt och med dörren öppen. (Det är oss ni ska tacka för att storheter som Lustans lakejer, Docenterna och Håkan Hellström än i dag ljuder ur Trabanter i såväl Sofia som i Plovdiv.)


Jag i skuggan av tvätten.

Annars var såklart det mesta dåligt i staffhuset, rent byggnadstekniskt. Vi hade ingen dusch (jo, vi hade en duschkabin mitt i vårt rum som inte funkade och oftast luktade som rutten camembert), utan vi fick göra som när man var liten och ”böja bakåt” för att skölja ur schampo. En gång försvann proppen till badkaret, vilket gjorde det hela än svårare. En annan sak som mystiskt försvann var dammsugaren, vilket suger (!) när man har läbbiga heltäckningsmattor överallt. Det var vidare ett stort hål i köksväggen, vilket var intressant. Vi hade stopp i vårt handfat nästan jämt och det var aldrig någon som kände för att fixa det, trots påtryckningar.


Sötebrödsdagarna ...

Men det positiva övervägde såklart. Lotta och jag tog vårt nya hemland på mycket stort allvar och köpte både crumpets och hot cross buns på Somerfield, som vi åt till vårt kvällste. Ibland blev det fish and chips och ibland chow mein. Ibland satt vi i köket och spelade kort, åt glass och frös. Ibland hängde vi inne hos bulgarer, engelsmän och fransmän och avböjde vänligt, men bestämt deras rökverk. Vi hade efterfester i vårt rum med te till framåt fem eller sex på morgnarna, för att sedan gå upp och jobba två timmar senare (DEN UNGDOMEN!).


Pallad frukt och stulna blommor!

Vi hade världens finaste porslin, som vi fyndade i stans en miljon second-hand-affärer. Det porslinet kan jag fortfarande sakna. Vi hade kaffekannor, likörglas och allt man kan tänka sig. Vi firade nyår genom att, genomblöta efter att ha vandrat hem från puben i översvämning, lyssna på Tom Waits och dricka rödvin. I pyamas.


Jag, nyår!

Så var det på den tiden då vi flyttade hemifrån (för första gången …). Å, The Rotten Staff House i mitt hjärta!


Vi firar Lucia!


Luciaspel!


Nyår. Skål Michale Caine och The Rotten Staff House!

Och här kan ni läsa min sambos version av det hela!

Gaah jag har ingen lust. Jag skulle vilja känna mig litet ledig i alla fall ett litet tag den här sabla sommaren. Jag har pluggat sedan 2002. Det är litet som en förbannelse. Jag är inte ens inspirerad. Jag vill gå ut och promenera och läsa min olästa Joyce Carol Oates. Jag vill åka bort. Jag vill dricka vin. Jag vill ha semester. Min uppsats mäter fyrtiosex välmatade sidor.

Jaaa! Tvåan har fransk filmvecka! Halv elva tisdag till fredag, tidigare på lördag. Och min första jobbfria vecka också! Lycka.

Jobbat klart (för i sommar(!)). Ja ja ja! Nu blir det uppsats, men jag tar semester en dag eller två först. Har köpt nya brittiska Vogue och Elle, för att skämma bort mig själv litet grand. Litet Nordpolen också. John Travolta! (De väller fram som långa alfabet.)

En vecka kvar på jobbet, sedan ska jag skriva klart min uppsats. Vart tog sommaren vägen egentligen? Veckorna har formligen flugit iväg. Nu är jag trött. Förresten, på väg till och från jobbet kan man se världens finaste rörhönefamilj, med tre små svarta dunungar. SÅ HIMLA SÖTA! Nu ska jag läsa Sylvia Plaths dagböcker och vänta och se om kissen kommer hit och äter körsbärspaj i natten.

Dag 27, jag är på dag 27. (Klar med dag 10 också.) I dag hittade jag en journal med papper från säkert tio, femton olika människor i. Sådant är alltid intressant. Någon blev antagligen trött på att sortera in papper hela dagarna och lade in allt i en passande journal. Allt jag vet är att det inte var jag! Annars tar jag korta lunchraster och skippar eftermiddagskaffet för att tävla med mig själv och kunna lyssna på P1.

Apropå ingenting tycker jag förresten om Topshops höst-look på hemsidan. (Topshop är som alltid bäst på höst och vinter. Vårbilderna var verkligen ingenting att hänga i julgranen.)







Jaa, struktur, röda läppar, svart eyeliner. Känns bra.

På väg till och från jobbet finns det sådana där sandiga små tallskogar. När solen skiner luktar de precis som det luktade vid Axamo när man var liten. Dit man tog bussen (nästan det enda stället (det och TBV)). När tallskogen luktar så där minns man doften och känslan av hårda små tallkottar och varm sand under sina fötter. Doftminnen är ju som bekant de intressantaste. Och mystiska. Ta doften av kafeterian i universitetssjukhuset i Linköping, där tönten föddes, till exempel. Kokt fisk och saftsoppa blandat med en doft av renskrubbad institution. Jag känner den lukten litet då och då, och jag minns alltid var och när (1985!) jag kände den först. Det var doften jag kände strax efter det ögonblick då mitt liv blev litet töntigare ... Men det är smällar man får ta. Det förde ju med sig ett trevligt doftminne i alla fall.


Tallkotte.

I dag skötte jag praktiskt taget vårdcentralen själv eftersom nästan alla andra var på begravning. Som tur var gick det bra, och jag fick inte några alltför svåra frågor. Dessutom vaknade jag med den här låten i huvudet. Då kan dagen liksom inte bli helt misslyckad.


Hip hip ...

Tiden går så fruktansvärt snabbt när man jobbar hela dagarna. Snart ska jag ta en dusch och sedan är mina enda planer att lägga mig ned och titta på det där programmet där Paris Hilton försöker hitta en ny BFF. Ska lyssna på litet musik med. Mitt mål är att vakna med den här i huvudet i morgon ... (Except I never met John Cale.)

Ledig, och litet svalare är det allt. Sitter och laddar lagligt ned saker som jag har missat att lyssna på. Man måste ju hänga med. Hanna Fahl skrev i sin Svd-krönika i fredags om JJ:s From Africa to Málaga. ("/.../ och som känns så extremt 2009 att det skulle kunna vara framtaget i ett hipsterlab.") Så jag hittade en ny sida att köpa downloads från. Klicktrack.com. Verkar funka finfint. Och de har litet mer än Cdon ... Laddade även ner Anna Järvinens senaste. Och Vapnets. Det som är bra med att jobba är ju att man gör av med absolut inga pengar under veckorna. Då kan man unna sig två nedladdade album på söndagsförmiddagen! Sedan kommer mormor hit och resten av dagen ska jag bara ta det sabla lugnt. Lyssna på musik och läsa sådant som får mig att glömma omvärldens idioti. Så negativt, men jag ska försöka hantera det.


Anna Järvinen är somrig och fin.

Så himla trött! Och fast det har åskat och regnat i tvåhundra år, är det fortfarande varmt varmt. Svårt-att-sova-varmt. Har tittat på touren hela eftermiddagen och bakat bullar till mormors födelsedagskalas i morgon. Innan dess läste jag litet mer i Sylvia Plaths dagböcker. Annars gör min nuvarande livsstil mig onödigt deppig! Jag går upp och läser Jönköpingsposten. Insändarsidan. Jag säger bara INSÄNDARSIDAN. Det finns så många idioter. Och insändarna är, om möjligt, sämre skrivna än resten av materialet i tidningen. (Jönköping kan kanske sägas vara analfissuren (bra journal-ord!) i den ändalykt som brukar kallas för Sverige.) Sedan kommer jag till jobbet. Står i luckan fram till lunch (och jag tar alltid sen lunch). Pensionärer. Jag säger bara PENSIONÄRER. En del dylika har som enda nöje att klaga och bråka och vara elaka. Såklart är det ju mest synd om dem, men jag blir så trött. Sedan lyssnar jag litet på radio efter lunch, medan jag sorterar papper i journaler. Sommar. Jag lyssnade på Joe Labero häromdagen. Vilken idiot. Och han spelade bara skitlåtar (fast det gör ju många). Sammanfattningsvis har jag efter de senaste två veckorna drabbats främst av två olika känslor (vilka båda har sitt ursprung i samma källa): hatet mot mänskligheten och lyckan över att faktiskt vara en av de bra människorna. Men det kan vara så jävla deppigt att mötas av idioti från alla håll. Tur att jag inte lyssnar på radio mellan tjugo över nio och tio i alla fall. Då hade jag kanske inte suttit här i dag.

Jag försöker frammana känslan av hur det kändes att vara ledig på somrarna, och minns förra sommaren, då jag endast jobbade i tre veckor. Då hade jag tid att läsa och så. Ett boktips från mig förra sommaren: Ich bin ein Bibliothekar av Christer Hermansson. Den är tunn tunn och du hinner nästan läsa den på en kafferast. Nu skulle jag helst vilja läsa klart Sylvia Plaths dagböcker. Och skriva klart min masteruppsats.

Jag vill ha semester. Nu vill man bara sitta ute i den ljumma sommarkvällen, men jag måste snart bädda ned mig och titta på Cold Case, för att inte vara för trött i morgon. Inte rättvist alls.

Sett två sjukt bra filmer i veckan. I lördags såg vi Låt den rätte komma in, som alltid var utlånad i Lund (= de har bättre smak).











Och i går såg vi Shane Meadows film Somers Town, med briljanta Thomas Turgoose. Så himla bra.









(Vi har sett dåliga filmer också. Tänker främst på norska Rovdyr, vars främsta förtjänst var att den presenterade oss för fantastiska Inger Lise Rypdal!) Annars jobbar jag mest. Men i morgon är det fredag!

Efter tre dagars ledigt har jag börjat jobba. Är så sjukt trött och benen är möra. Varje gång jag jobbar förstår jag hur mycket jag tycker om att plugga. Doktorandtjänst -- ja tack!

Jag måste köpa ett par fotvänliga skor. Mina Kawasaki har hål i sulorna, och när jag silvertejpade dem (silvertejp=räddaren i alla dina fashion emergencies), lossnade tejpen bara. Egentligen behöver jag skor som är ännu mer fotvänliga (vi snackar joggingskor eller vad det kallas) än Kawasaki. Om jag ska gå till och från Råslätt varje dag i sommar behöver jag skor, med tanke på att mina fötter numera mest liknar något man bankat ut med en sådan där köttbankare (vilket såklart inte är helt okej) och hallux valgus (tantfötter!). Nåväl. I natt drömde jag att jag köpte Dr. Martens och hittills när jag drömt om dylika har det alltid slutat med att jag köpt dem på riktigt. (Har hänt vid i alla fall tre tillfällen!) Hmm. I mitten av nittiotalet använde jag ju dem året om, varje dag tills de gick sönder ... Jag skulle vilja ha ett par i lack. Å, jag minns hur gärna jag ville ha ett par. De kostade sjuhundrafemtio kronor på den tiden. En förmögenhet, med andra ord. Och de gick inte direkt att få tag på i lilla Jönköping. Till slut köpte jag ett par på Sko-Uno på Gamla Brogatan i Stockholm. Lycka! Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Samma känsla (nästan) hade jag i natt när jag drömde om Dr. Martens igen ...



Det kan hända att Dr. Martens var min första riktiga fashion-crush någonsin. Om jag skulle vilja göra något för mitt barndomsjag skulle jag köpa ett par igen. Gud vet i alla fall att jag skulle behöva dem! Fast å andra sidan kanske riktiga gympaskor skulle vara än mer optimala. Inte lika snygga, dock. (När jag skriver det här får jag ont i mina hallux valgus. Det liksom vibrerar. Jag behöver fotvänliga skor. Eller så sparar jag ihop tillräckligt mycket pengar och åker till Baltikum och opererar mig ... )

Nu har jag betalat räkningar, sagt upp Internet-abonnemang samt elavtal och känner mig allmänt fattig. Varför är det alltid så att man måste ha ångest för något? Det går gärna som i en loop. Ekonomi-studier-arbete-ekonomi-komplex-personliga relationer och problem-allmän livsångest-ekonomi-studier-ekonomi-existentiell ångest-ekonomi-studier-arbete?-ekonomi-studier-personliga problem-ekonomi-personliga problem-mindervärdeskomplex-ekonomi-arbete?-komplex-ekonomi-ÅNGEST-ekonomi-arbete???-ekonomi-sämst självkänsla-PROBLEM-onödiga tankar-EKONOMI! ... Litet så där? Ekonomin är en stor del av ångesten, som synes. (Kommer man ha råd att betala sina kreditskulder och sina CSN-skulder om ett halvår?) Allt jag begär just nu är att ha råd att åka med Pelle till Malmö en sista gång, kanske i nästa vecka. (Jag får så kallad lappsjuka här.) Kanske köpa något på Mac? En sista macka på Hollandia?

Jag badar typ aldrig, men om jag gjorde det, skulle jag vilja ha något fint att ha på mig medan jag liksom gör det.


Klassiskt och snyggt från Topshop.


Med liten kjol från Kate Moss för Topshop. Färgen!


Barbara Hulanicki för Topshop.

Och om man ville bada och vore rik:


Ljusblått från Chloé.

Jag ångrar mig alltid när jag väl är i vattnet, blöt och jävlig. Och sand i skorna. Men jag skulle vilja sitta under ett parasoll med en jättelik slokhatt och läsa om systrarna Mitford. Vätterstranden i sommar, efter jobbet? Solskyddsfaktor 40.

Vad fan! Jag har minussaldo på mitt bankkonto. (Bara sjutton kronor, men ändå!) Jag som trodde att jag var rik och hade en sisådär femtio kronor kvar! Sweet. Tur att jag har kiwi för ett par dagar och att det är den tjugofemte på fredag ... (Så att man kan köpa mer Friggs! Ååå, Friggs! Sponsring?) Kanske ska jag sälja mig till rika män, som Catherine Deneuve i Manon 70? Eller vänta tills efter min examen och skaffa ett jobb? Eller sälja mig till rika män? Hmm, valet är svårt.


Catherine med en av de mindre rika männen. Men kärlek känns väl litet 1900-tal, va?

Blev litet orolig när jag inte fått deklarationsblanketterna. Alla andra hade ju fått dem. I dag fick jag dock svaret på varför jag inte mottagit några dylika. Jag tjänade för litet förra året. Gravt för litet. (Gravt under 17 343 kronor, alltså.) Känns stabilt.

Ibland (ganska ofta) vill jag färga mitt hår rosa. Helst sådär jätteljust My Little Pony-rosa. På Shock har de massor av färger, men ingen perfekt.









Den sista ligger väl bäst till ... Dock vet jag inte hur samhället ser på människor med rosa hår. Är det socialt accepterat? Får man jobb? Man vill ju inte bli en outcast. Mer än vad man redan är alltså!