Pink frost

LFW ftw! Marios Schwab visade kreationer som ser ut som sådana där teckningar som man viker och låter någon annan rita vidare på.








 
Annars är veckan fylld av skenbart ljuva pasteller. (Särskilt hos Christopher Kane och hans Nancy Reagan- och Jonestown-kollektion då. Luellas kollektion till exempel verkar genuint ljuv ...) Mer om det senare.

En av mina första stilförebilder var Madonna i Desperately Seeking Susan. Jag såg litet av filmen igen i helgen när den gick på teve. Klädmässigt var det andra saker som fascinerade mig den här gången jag såg den. Det finaste: Madonna i strumpebandshållare, vita spetsstockings och en vitochblårandig herrskjorta. Fråga mig inte varför. Förresten brukar jag tänka på att det måste vara så enkelt att vara ung nu, när det gäller stil. Man kan ju köpa hurdana kläder man vill. När jag var liten kunde jag inte ens hitta lila läppstift eller svart nagellack!


Susan!

Jag lyssnade mycket på Blondie när jag var yngre. Jag återupptäckte just min gamla favoritlåt Susie and Jeffrey. Jag tycker om texten. Annars kan jag tipsa om Robert Forsters (å, Robert Forster!) version av Echo Beach.


Blondie!

Den bästa låten att sjunga fel text i måste väl vara King of Rock 'n' Roll med Prefab Sprout. Jag lovar, det har alla gjort, medvetet eller omedvetet. Annars får deras Nightingales en att bli litet nostalgisk. Fredag- eller lördagkväll, hela familjen ligger på vardagsrumsgolvet och lyssnar på den och kanske 2HB eller så. Fint.



Barndomsminnen! Snyggt 80-tal ...

Sett Juno igen och den är alltid lika bra.


Juno

Nu lyssnar jag på Stiff Little Fingers Tin Soldiers. Det var länge sedan sist. Och Röda bönor! Barndom, liksom. (Jag vill alltid ha dig som mitt söthjärta ...)


Röda bönor

Ibland (ofta) när jag lyssnar på Trembling Blus Stars tänker jag att man bara borde lyssna på dem. De är liksom deppiga på det där förvirrad-tonåring-som bara lyssnar-på-Morrissey-sättet, men det är okej. Att riktigt vältra sig i sin egen olycka kanske är på väg mot en revival? Jag parafraserar Sylvia Plath: "/.../ Is an art, like everything else. I do it exceptionally well." (Jag tycker om hur jag kan få Lady Lazarus att beskriva precis vadsomhelst!)

Ååå!

Lyckades just (med hårtorkens hjälp) skapa en frilla som fick mig att se ut precis som Tommy Ekman anno tidigt 80-tal. Ingen bra look. Inte för mig i alla fall. Litet vax reparerade misstaget. Det gäller att vara försiktig i framtiden.


Tommy längst upp i bild.


Style var länge mitt favoritband! (Här har Tommy tämjt håret.)

Den sista bilden tror jag att jag hade på min anslagstavla eller något. Idolbild från Kalle Anka ... Ah, nostalgi i sin bästa form.

Jag måste köpa ett par fotvänliga skor. Mina Kawasaki har hål i sulorna, och när jag silvertejpade dem (silvertejp=räddaren i alla dina fashion emergencies), lossnade tejpen bara. Egentligen behöver jag skor som är ännu mer fotvänliga (vi snackar joggingskor eller vad det kallas) än Kawasaki. Om jag ska gå till och från Råslätt varje dag i sommar behöver jag skor, med tanke på att mina fötter numera mest liknar något man bankat ut med en sådan där köttbankare (vilket såklart inte är helt okej) och hallux valgus (tantfötter!). Nåväl. I natt drömde jag att jag köpte Dr. Martens och hittills när jag drömt om dylika har det alltid slutat med att jag köpt dem på riktigt. (Har hänt vid i alla fall tre tillfällen!) Hmm. I mitten av nittiotalet använde jag ju dem året om, varje dag tills de gick sönder ... Jag skulle vilja ha ett par i lack. Å, jag minns hur gärna jag ville ha ett par. De kostade sjuhundrafemtio kronor på den tiden. En förmögenhet, med andra ord. Och de gick inte direkt att få tag på i lilla Jönköping. Till slut köpte jag ett par på Sko-Uno på Gamla Brogatan i Stockholm. Lycka! Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Samma känsla (nästan) hade jag i natt när jag drömde om Dr. Martens igen ...



Det kan hända att Dr. Martens var min första riktiga fashion-crush någonsin. Om jag skulle vilja göra något för mitt barndomsjag skulle jag köpa ett par igen. Gud vet i alla fall att jag skulle behöva dem! Fast å andra sidan kanske riktiga gympaskor skulle vara än mer optimala. Inte lika snygga, dock. (När jag skriver det här får jag ont i mina hallux valgus. Det liksom vibrerar. Jag behöver fotvänliga skor. Eller så sparar jag ihop tillräckligt mycket pengar och åker till Baltikum och opererar mig ... )

Sitter och skriver på mitt assignment 2 till sociolingvistiken. Det känns litet som i skolan, när man skrev arbeten om saker och ting. Den känslan har jag aldrig riktigt haft på universitetet innan. (Inte förrän nu, på masternivå.) Jag sitter och söker på tusen artiklar på Wikipedia. Tänk om Wikipedia hade funnits när man gick i skolan. Nu läser jag mest artiklar om Norn och Old Kent Sign Language. Jag ska insiktsfullt beskriva språksituationen i Storbritannien. Det är ganska kul. Fast ute snöar det. Och det började precis när jag lyssnade på Snön faller och vi med den. Spooky. Förresten fick jag VG i diskursanalysen! Ja! That's the way I roll.

Det finns gott om saker som irriterar mig. En av dem är när människor säger saker som "det där är ju inget som skulle passa oss dödliga" och referera till exempelvis den så praktiska sparkdräkten. Okej, här använder de ofta ett annat ord, men sparkdräkt är finfint tycker jag. Det fungerar bra. En del säger "alla passar bra i hatt utom jaaag!" och fikar här efter passande komplimang. Detta är ett klassiskt och inte särskilt svårförståeligt beteende. Men jag hatar människor som pratar om "vanliga dödliga" etcetera. Det är svårt töntigt och därtill onödigt. Jag säger så här: Alla passar i den så kallade sparkdräkten, den finns i tusen miljarder olika utföranden, och ser i bästa fall ut ungefär som en pyamas. Och vem passar inte i pyamas? Pyamas kan vara det bästa plagget någonsin. Det är ett odiskutabelt faktum. Jag säger i stället så här: Vem passar i ett par fula jeans och en tråkig tröja? Svar: Ingen. Och detta är endå vad nästan hela befolkningen går runt i jämt. Äh. Jag tycker att fler borde sporta pyamas och hatt. Världen skulle bli vackrare och framförallt mer intressant.


Erin Fetherston AW 2009. Jumpsuit och hatt!


Stella McCartney för Sonia Rykiel SS 2009. Som pyamas!


Topshop Unique SS 2009. Somrigt!

Och jumpsuiten eller sparkdräkten, eller vad ni nu vill kalla den, innebär ju faktiskt bara en topp fastsydd i en byxa. Som en klänning, fast i byxform. Vadan denna skräck? Vi har ju nästan alla växt upp i en dylik. Kan det vara där skon klämmer? Är det det lilla barnets revolt mot att kläs på av någon annan? Freud? Flash-backs från barndomens snickarbyxa? Nej, jag förstår inte.

Till slut: Det kan väl ändå inte finnas någon (dödlig) som skulle banga en sparkdräkt från Chanel?


Chanel SS 2009. Sofistikerat!


Chanel SS 2009. Svartvitt!

Okej, så jag vill inte höra några fler ogenomtänkta töntiga idéer. Behåll era egna gamla hangups för er själva och smutsa inte ned resten av världen med dem! Det är bara dumt och onödigt. Gå i stället in på style.com och hitta en sparkdräkt som passar dig!

Det är inte ofta man lider av den illasinnade åkomman skrubbsår (även kallat skrapsår) nuförtiden. Nu gör jag det, efter att ha lyckats med konststycket (?) att snubbla och falla raklång på en lundensisk kullerstenstrottoar. Det gick hål genom kappan och tröjan som jag hade under. Wtf? Det kom blod! Och nu har jag ont på massor av otippade ställen. Påpekas bör kanske även det faktum att både promillehalt och klackhöjd var lika med noll vid falltillfället. Jag gick lugnt med tönten hem från SOL, diskuterande glass. (I och för sig kan ilskan över att ha blivit utkastad från Skissernas museum (jag hade glömt att ta med mig mitt nya CSN-kort, och mitt gamla gick ut den sista februari, men hallå vem skulle betala för att se en massa dammiga gamla skisser i alla fall?) gjort mig en smula extra fallbelägen.) Men, det är ingenting litet Ajvar inte kan fixa.


Kommer blod, i The Hunger.

Det här var förresten min första Bill Drummond-relaterade skiva. Den första som jag köpte själv, alltså. Roine har ju hans The Man, som är den bästa. Jag köpte den vid en utförsäljning på den där skivaffären på Östra Storgatan, där Din Sko ligger nu, tror jag. Vinylsingel. Tio kronor kostade den. Expediten skojade med mig och sade att den kostade 300 kronor. Det kommer jag ihåg. Jag var kanske tio år eller så. Och hade sjuuukt bra smak.



Och jag tycker fortfarande om den! Jag lyssnar på den just nu. På riktigt.

Ja, det var en ganska hyfsad film ändå. Och Gwyneth hade ju några Anna Karina-kvaliteter när hennes ögon mörknade och med luggen. Och det är ju sorgligt. Apropå sorgligt så slogs jag främst av en sak när jag läste brittiska Vogue i december. Luktärterna! De hade fotograferat en 'editorial' i ett fält fullt med luktärter. Så fint.



Luktärten är en av mina favoritblommor, men den innebär också hemskt mycket ångest. Jag ska förklara.



Under mina första år i grundskolan led jag av en fruktansvärd ångest kvällen innan skolan skulle börja efter sommaren. Jag grät mig till sömns varje gång. Och jag ville alltid att mamma skulle spela Ulf Dageby och Skymningskvartettens Minnen från jorden. Den var så fin, men såklart blev den snart fylld av ångest. Men jag ville ändå lyssna på den.



Sedan flyttade vi till ett ställe där mamma kunde odla luktärter. Jag lyssnade inte på Ulf Dageby så mycket längre. Men ångesten inför skolstarten fanns alltjämt kvar. Luktärterna blommade alltid när det var dags att börja skolan igen. Så även doften av luktärter kommer alltid att innebära ångest för mig. Särskilt när man känner den på morgonen, och den första kyliga höstluften fyller ens lungor.



Men jag älskar luktärter. Och jag blev så brydd av de här bilderna i Vogue. Var å var kan man finna ett helt fält fyllt av luktärter? Jag antog ju att det var i England. Och nu vet jag. (Det var inte så svårt att få reda på det. De tackade dem till och med i reportaget.) Kingseeds i Colchester. Dit ska jag åka någon gång, och dra in den bitterljuva doften av luktärter. (Eventuellt med Skymningskvartetten i öronen ...)



Å, varje gång jag tänker på luktärter är jag så lycklig över att vara vuxen! Jag behöver aldrig känna precis den ångesten igen. Ångest över semantikarbeten och allmän livsångest blir liksom aldrig sådär ... heltäckande allt annat utplånande. Aldrig som då.

Äh nu kan jag slappna av litet. Men på torsdag kommer en hemtenta. Sedan är det ändå två paper kvar. Det är tur att man är intelligent. Det gör det hela litet mera smärtfritt.


1982. Så liten, och redan en vän av Kunskap.


1982. Mmm, böcker!


1981. Mmm, kunskap är makt!

Nu ska jag läsa Marie-Claire, titta på Färjan (det bästa teveprogrammet!) och mina fina spanska persimoner. Persimoner är de bästa frukterna. Mina måste dock mogna litet innan de kan avnjutas.

Baby ...

Grönt te med ingefära och citron. Musik som behandlar (meningslöst) våld. Är det så hösten kommer att ta sig ut? Ja, jag tror minsann det. Och det känns bra. Vad som känns litet mindre bra, är att jag har en svår Mambaanalys att tampas med till nästa måndag. (Och alla redovisningar, men de är inte lika jobbiga ...)

Och apropå höst, här är några bilder från Friaredalen i mitten av 1980-talet:























Jag kallar bildsviten Bänken. Som synes var Pelle lika mesig då som nu, medan jag var en av dem som bara står och tittar på. Men det var ju Olle som var riktigt elak! (Obs! Jag tror inte att några barn blev direkt skadade i samband med bildserien ovan. Fast Pelle frågar förstås fortfarande ibland om sin mössa ... Undrar om Olle tog den med sig till Manchester?)