Pink frost

Jag upptäckte just att man kunde koppla Livejournal till last.fm. Cool. Nu kan ni se vad jag lyssnar på medan jag producerar briljanta inlägg ... Och New York Fashion Week undrar ni, hur går det med den? Jag är inte så intresserad av amerikanskt mode. (Jag har inte ens orkat kolla igenom allt.) Men det här av 3.1 Phillip Lim var väl litet fint? Inget särskilt, men fint. Jag tycker om nude/puder/hudfärgat till klarrött. Och en blank trenchcoat borde alla ha. Som Catherine Deneuves i Belle de jour i svart lack av Yves Saint Laurent! Med stickade ärmar.

Pierre Clémenti och ena halvan av Justice?


Andra halvan av Justice?

Att se ut som Pierre Clémenti är ju inte direkt alla förunnat! Det är bara Catherine som fattas.

Nu är tönten och det lilla monstret här! Och jag kunde gå och hämta några böcker på Preem. (Nej, inget som skulle intressera er. Semantik och sådant. Och Revolutionary Road.) Snart är det jul, och i morgon ska jag göra sjukt mycket köttbullar, som traditionen ju bjuder. Förresten var årets julfest lika lyckad som alla de tidigare! Och jag måste ju passa på att gratulera de två turturduvorna på deras tvåårsdag! Grattis grattis, min kära sambo och David såklart! Ni är lika fina tillsammans som ... (nu måste jag komma på något bra) ... Anderson och Butler eller Morrissey och Marr eller Séverine och Marcel eller eller eller David och Lotta! (Ja, det må låta smörigt, men det är ju sant!) Jag hoppas att er middag var trevlig!


Brett och Bernard


Marcel och Séverine

Ska jag titta på en film? Jag råkar veta att Belle de jour finns till förfogande även i Jönköping. Och jag kan plugga i morgon och baka lussekatter på söndag (till min sambo!). Ja, kanske film. Om det inte går något på teve förstås, vilket ju är föga troligt. Det är ju fredag. Men först ska jag duscha. Jag måste vara ren när jag ägnar mig åt semantik och stilistik i morgon.


Marcel och Séverine.

Jag har fått ett par klagomål. Det har varit citat litet väl många inlägg här om torra cykelanekdoter och idolporträtt av tyska kognitiva lingvister slut citat. Och jag lyssnar såklart på alla eventuella synpunkter. Så ett litet hetare inlägg. Litet naknare. Litet mer om sådant som är litet för dyrt för att man ska kunna köpa det, till exempel. Så. Det här skulle jag vilja strutta runt i nu till jul, medan jag skriver analyser och tittar på det enda porträttet jag har av Jörg Zinken ... Först kommer såklart Matinée-kimonon från Agent Provocateur.


På Maggie Gyllenhaal.


Och på någon annan.

Och. (Jag trodde aldrig att jag skulle säga det.) Strumpbyxor är sååå 2008. Nu vill vi ha stockings. Finns det ens ett svenskt ord för det? Och nej, jag menar inte stay-ups, med en massa kladdigt silikon på, utan sådana (gärna i silke!) som skulle åka ned till fotknölarna direkt om det inte vore för strumpebandshållarna. Och där kommer vi till punkt nummer två på min nakna lista (som dock inte är fånigt dyr).


Strumpebandshållare från Kiss Me Deadly.

Och jo, jag vet att kvinnor har krigat i tvåtusen år för att få sätta på sig den praktiska strumpbyxan, men när man ser Catherine Deneuve skala av sig ett par silkiga stockings i Belle de jour, då blir man ju en smala avundsjuk. Ja ja, för att inte göra mina cyklist- och semantikhatande belackare besvikna avslutar jag med ett nästan naket porträtt av Catherine. Litet som ett julkort?


Drömmande om en kimono från AP?

Såja. Nu är alla nöjda och glada. Ingen kan säga att jag inte ser till allas behov, i alla fall.

I veckan har jag gått runt i Planetstaden här i Lund, och det har varit så himla fint. Min sambo brukade bo på Merkuriusgatan och hon hade den finaste balkong jag någonsin sett. Sååå fin i formen liksom. Och grön. En perfekt grön nyans. Jag har hicka. Jag har inte haft hicka på år och dagar (eller dar). Jag, monstret och tönten har druckit vin hela kvällen. Och gin och tonic. Och vi har ätit massor av falafel och godis. Och nazisten vinkade åt oss. Det var ganska roligt. Vi borde göra en sådan där Amélie från Montmartre-grej, typ bjuda hit honom på fika (medelst kryptiska meddelanden i fönstret). Det skulle vara kul. Det är i och för sig tecknet på att han inte är från Sverige -- det faktum att han vinkade. Liksom. Ååå, jag saknar de spanska festerna på Delphi.


Séverine och Guy

Förresten, min sambo har nu en kommentarsfunktion på sin hemsida, så gå in och kommentera vetja! (I'm talking to you now, Rhian and Richard! Och alla andra som känner Lottisen, såklart!) Han den där David är ju en riktig hjälte. Han har besannat mina vildaste drömmar ...

Nu har jag läst så där mycket igen. I morgon måste jag till bibblan och låna ännu fler böcker. Det är rysligt roligt att läsa, men jag hinner ju aldrig med mina uppsatser! Dessutom måste jag bestämma huruvida jag ska läsa en mastersutbildning till hösten. Fler år med obefintlg ekonomi, stress och allmänt studentobehag. Å andra sidan vill jag ju inte sluta plugga typ någonsin. Så jag vet inte. Varken ut eller in. Jag ska skriva till min studievägledare (ja, min privata ...) och höra mig för. Inte ens det har jag hunnit med. Det är som förgjort. (Jag kan inte ens hitta ett adekvat finlandssvenskt ord eller uttryck att applicera på det här! Det är ju inte klokt!) Den lilla lilla kissen ska på vernissage i dag. Hundra kvadratmeter konst. I den kungliga huvudstaden dessutom. En dag, om kanske drygt två år, när jag inte längre är en fattig fattig student ska jag också återvända dit, och plundra H&M Trend på dess prisvärda dyrgripar. Ja, och inte bara det. Det finns massor av saker man kan göra då. Kanske får man ett jobb.

I dag går Belle de jour på tvåan. Alla som inte sett den än bör göra det. Och alla andra. Det är den bästa film som någonsin gjorts. Det tycker i alla fall jag, och jag har oklanderlig smak. Séverine behövde minsann aldrig oroa sig för vidare studier. Hon behövde bara gifta sig. Orättvist.


Ännu en dag på jobbet.

Jag drömde så konstigt i natt. Eller någon gång i förmiddags ... Jag drömde att jag drömde. Jag drömde att jag drömde att jag tyckte att livet var litet för tråkigt och frågade mamma om man kunde bli avlivad, vilket hon sade att man kunde. Så jag gick till sjukhuset och fick en injektion i foten. Sedan mådde jag riktigt bra. Men när klockan var nio på kvällen frågade jag mamma när injektionen skulle börja verka, och det skulle den göra klockan fem över tio. Jag fick en sådan ångest och gick och kände efter, om döden kom krypande. När jag i drömmen hade vaknat efter min dröm berättade jag för alla vad jag drömt, och började reflektera över dödshjälpsfrågan. Sedan drömde jag att Richard bodde i en lägenhet i samma hus där jag växte upp. Han hade en hund och ignorerade mig.
    Slutsats: Det bästa med den här mörka årstiden, i alla fall om man saknar ett jobb eller dylikt, är att man kan sova och drömma desto mera. Drömmar kan vara roliga, och litet läskiga ibland. Man kan dagdrömma också, men det blir sällan lika fantasifullt, eller vad säger du, Séverine?



Det kan vara Davids fel, förresten. Han brukar ju drömma att jag dör ...

Har precis lämnat in den individuella uppgiften för vecka 45. Jag är ur fas. Fast dead-linen infaller inte än, på ett par veckor. Nu måste jag läsa Rousseau, för boken måste tillbaka till biblioteket i morgon, tydligen. Vilken idiot vill låna en sådan bok? En bok som jag dessutom behöver. Jag får väl hoppas att det finns ett referensexemplar, så att jag kan sitta på bibblan hela dagen i morgon, och fundera på Rousseaus syn på barnlitteraturen.