Pink frost

Å, ibland bara kommer jag på mig själv med hur mycket jag tycker om Lawrence och Felt. Nästan i klass med Bill Drummond och Luke Haines. Jo, så är det.

Det här var förresten min första Bill Drummond-relaterade skiva. Den första som jag köpte själv, alltså. Roine har ju hans The Man, som är den bästa. Jag köpte den vid en utförsäljning på den där skivaffären på Östra Storgatan, där Din Sko ligger nu, tror jag. Vinylsingel. Tio kronor kostade den. Expediten skojade med mig och sade att den kostade 300 kronor. Det kommer jag ihåg. Jag var kanske tio år eller så. Och hade sjuuukt bra smak.



Och jag tycker fortfarande om den! Jag lyssnar på den just nu. På riktigt.

Alla känner ju vid det här laget redan till min alltid lika brinnande kärlek till Bill Drummond. I've been known to älta. Men jag har inte läst någon av hans böcker. (Ja, det finns ett par sådana.) Det ska jag göra när jag har läst Luke Haines tror jag. Amazons beskrivning av boken K Foundation Burn a Million Quid:


Jag menar, det är ju finfint. Jag kommer ihåg pratet om det där. Och om Fuck the Millennium och Abba-debaclet! Deras The Queen and I är apropå det, magnifik. Men Björn och Benny blev ju inte så glada förstås. Jag tror att världen behöver fler Bill Drummond och Luke Haines. Tänkande männsikor helt enkelt. Det är hett.

En av mina största idoler är såklart Bill Drummond. Om man står bakom en sådan här fin (och bra!) skiva, som man dessutom kallar The Man, måste man vara ett geni. Mjölkört och en stor båt. Han var något på spåren redan för tjugotvå år sedan. Här är den finaste bilden jag hittade på skivan i fråga, och den kommer från Flickr.


Stiligt!

Och intertextualiteten mellan Bill Drummond och Julian Cope. Den är lysande! (Ja, jag är ytterst svag för just intertextualitet.)